Rock 'n' Roll Ghost

Jag har insett att jag inte kommenterat årets melodifestival, med tanke på att själva uttagningen är klar. Jag lyckades faktiskt att undvika alla låtar innan själva finalen. Min bojkott hade tanken innan att helt skippa finalen också och höra det svenska bidraget för första gången i Eurovison. Men eftersom att jag finalen gick den helgen jag var hemma hos mina föräldrar och den andra teven inte för tillfället var inkopplad valde jag att se finalen ändå. Min teori om att melodifestivalen sakta men säkert tar död på sig själv med alla olika delfinaler bekräftades. Ska jag vara ärlig så fanns det inte mycket i den svenska finalen som man kunde hänga i julgranen. Det enda som jag verkligen gillade var "Tingeling" och den tävlade inte ens, tyvärr. Dock måste jag ju säga att jag är riktigt imponerad att svenska folket som i vanlig fall brukar skicka iväg en "klassisk schlager" kunde rösta fram ett opera-influerat bidrag med tydliga "Vincero" tendenser (kanske inte så konstigt med tacke på att Kempe, som skrivit låten, tidigare i sin sångkarriär har gjort en cover på just den låten). Det mest jordnära i hela festivalen var Marlena som verkligen var överraskad över vinsten och förhoppningsvis inte säljer sig allt för mycket efter detta, utan fortsätter med det hon gör nu, dvs. "riktig" opera.

Min sommar är än så länge obestämd. Jag kan inte riktigt bestämma vad, om och när saker ska ske. Ett tag var det en resa till New York, sedan blev det en tågluffning i Europa, sedan blev det en resa till min väns mormor i Sankt Petersburg och sedan ligger en resa till Pecs i Ungern kvar sedan tidigare. Sedan fixade min moster en biljett till Madonna och sedan blev det även Way Out West. Här om dagen läste jag något som gjorde mig ännu mer förvirrad. I hela mitt liv har jag velat åka till Manchester och nu visar det sig att min favorit Rufus Wainwright ska ha premiär av sin opera där i sommar, och den vill jag ju jättegärna se också. Vad sommaren kommer innehålla är än så länge bara sior. Time will tell.

För två månader sedan började jag skriva ett inlägg som aldrig blev publicerat. Det var som ett förberedande inlägg som jag bara skulle trycka "publicera" istället för "spara som utkast". Men något hände, eller rättare sagt det hände inte.
Hela januari var ganska jobbig, av både psykiska och fysiska orsaker. En av dessa var att min älskade farfar som fick en stroke. Jag trodde verkligen inte att han skulle klara sig, även om han är en seg gubbe. Jag förväntade mig inte att en 91-årings kropp skulle klara av stroken. Men imorgon åker jag till Kristianstad, där jag ska fira hans 92- födelsedag på lördag. Det trodde jag nog aldrig. Men han lever ännu och det är jag evigt tacksam för, även om jag aldrig får sitta och titta på KENO tillsammans med honom igen. Det där inlägget vet jag inte när och om det någonsin kommer.