I keep feeling smaller and smaller
Why won't you save her from falling down?
en sån där låt jag kan lyssna på repeat, om och om igen.
en sån där låt som redan hunnit bli en klassiker i mitt liv och som
hamnat i speciella-låtar-lådan i mitt huvud.
and now I am under all...
it’s turning into the other side...
vissa röker, andra knarkar, en del hoppar ner från flygplan med fallskärm.
bland den bästa kicken jag vet är att sitta i ett gående fordon,
titta ut mot världen som fladdrar förbi och lyssna på musik.
underbar dynamisk musik. som
underbar dynamisk musik. som
we need an air force, to gather the pieces, the love and the fear...
will there be time to harvest rivers, that for so long refused to grow...
kanske det finaste den svenska singersongwriter-scenen har att erbjuda världen.
han är för bra, den där Kristian Matsson.
as we try to find out who we are...
so sentimental, not sentimental no
vårsoundtrack.
(hela albumet Wolfgang Amadeus Phoenix är väldigt vårig)
and the choir in my chest is like oooo- oooo
...and take me far away from myself
Rufus nya har kommit. inte den bästa han gjort, men hans åttonde album påminner mig väldigt mycket om hans första. han har bara blivit lite äldre och skriver texter om lite andra saker (han är bla. numera pappa åt Leonard Cohens dotterdotter). men det där teatraliska anslaget i hans egna popvärld är intakt. Rufus kommer ju alltid vara Rufus, mannen som jag blev (musikaliskt)förälskad i som 17-åring och som förändrade mitt musikaliska liv. han är fortfarande en helt underbar.
no one know, no one cares
ibland är det löjligt hur lite som krävs för att få mig på fall. i detta fall, ett dragspel och en härlig röst. Musicemia är lite som en blanding mellan Beirut, Micah P. Hinson, Glenn Hansard och Christian Kjellvander. och så kommer de ifrån Linköping, vad är oddsen?
I'm not half what I wish I was...
had to be people I hated...
min sommarkonsertlycka är gjord. sista augusti kommer Cohen till Göteborg och jag har en biljett.
inte nog med det, hans nya skiva överraskande bra.
we've been running a sleepless run...
don't let anyone stand in your way...
helt fantastiskt framträdande. hur har får in berättandet mellan låtens text är genialt, likaså själva låttexten. fin låt, men samtidigt sorlig. Jens Lekman at his best.
all your secret wishes could right now be coming true...
varje varje VARJE gång jag hör den här låten och ovanstående textrad tror jag att det kan händ.
och bara för att Elliott är så himla fin här (och obekväm - som han alltid tycktes vara på scen)
my kingdom for a kiss upon her shoulder....
mistaken clouds for mountains
Andrew Bird har släppt ny skiva. Break It Yourself är ingen Andrew Bird and the Mysterious Production of Eggs, men nytt är alltid välkommet. vackra och glada melodier och fina texter. och så visslingarna, så klart.
I got worries, but you know they are all mine...
Underbara Soundtrack är som Beatles, det finns liksom inte en enda låt som är dålig eller medioker. varenda låt är som en pralin. och så har de ju Ebbot. som är lika underbar. hela bandet är ju underbart - men Ebbot lite extra mycket. åh va jag ser fram emot den nya skivan som kommer snart. och konserten som jag måste skaffa en biljett och konsertsällskap till. stool är sveriges i särklass bästa rockband, synd att så få svenskar inte förstår det. verkligen.
life is a game and true love is a trophy
det har varit alldeles för lite Rufus Wainwright i bloggen den senaste tiden. sedan 17 års ålder han tillhört mina favoriter. en underbar personlighet på scen och ett musikaliskt geni (långt ifrån en överdrivt). peppad inför den nya skivan som kommer inom en snar framtid passar det att tipsa om en gammal Rufus-favorit och en låt från nya skivan (som vanligt är härligt pop-pompös-gungig).
(fantastisk ljud i klippet, det fångar verkligen hans underbara röstdynamik
och att Martha och hennes son är med är bara fin bonus)
mais un jour je vivrai mes chansons...
jag facineras av att det finns så många människor som fortfarande tar Melodifestivalen på allvar. iställer njuter jag av Eurovision Song Contest genom-tidernas-bästa-låt. helt oslagbart bra. på 2 minuter och 20 sekunder finns allt som man behöver i en låt för detta sammanhang. ett enkelt framträdande, men mer behövs inte när låten sitter som en smäck. att låten är skriven av legendaren (och skitstöveln) Serge Gainsbourg gör inte saken sämre.
I'm afraid to admit all the things I regret...
it's more trouble than it's worth...
en gång i tiden dejtade jag en hårdrocksbasist. trots sin musikaliska inriktning i sin profession hade han bra musiksmak. det blev inte något av oss, lika bra det. men jag är evigt tacksam att han "gav" mig denna låt. en sorlig låt som passar när man är nere och deppig. en låt som påminner en hur vackert livet ändå är. trots allt.
pour nos coeurs déchirés, c'est le dernier naufrage...
sedan första gången jag hörde denna låt (det är minst 6 år sedan) har jag älskat den. det var en kombination av ett vackert sätt att sjunga, en vacker melodi och att jag förstod texten så direkt, utan att behöva översätta förstod jag ord och innebörd. det var bland de vackraste texter jag hört, och är det fortfarande. det här är varför jag älskar franska. och Paris. en kombination av något vackert och dramatiskt.
the music of drunken beatings...
det är konstigt att jag inte tipsat om PJ Harveys "nya" skiva. Let England Shake är redan en PJ klassiker. inte bara för den nutida samhällskritiken, utan också för att hon lyckas modernisera sig själv gång på gång efter mer än 20 år i branchen. det känns nytt och innovativt, men samtidigt väldigt mycket PJ.
(hela skivan är bra, men några russin)
just sing little darling, sing with me....
First Aid Kit, igen? vad har hänt?
de har släppt en fantastiskt bra skiva. bara det.
and I'm a goddamn fool, but then again so are you...
a falling star fell from your heart and landed in my eyes...
allt efter detta är bara bonus. nu begär jag inte mer (fast det får givetvis komma mer).
jag är övertygad och tackar Luger för fantastiska bokningar.
varv på varv i ett elljusspår, samla fart i flera år
jag såg P3 Guld igår. insåg att jag lever i ett parallellt universum när det kommer till musiklyssnande om man jämfär med P3s lyssnare. ärligt visste jag kanske bara vilka hälften av alla nominerade var. med tanke på vilka grymma skivor Lykke Li och Anna Ternheim har släppt i år blev jag både besviken och chockad över vilken dålig uppskattning de får.
noterade även att Norrköpings"bandet" Den Svenska Björnstammen fick hela två priser. ett band som jag varken lyssnar på eller tilltalas av, men det är himla kul att Norrköping har lyckats börja producera mer och mer inom kategorin "pop" (med diverse prefix). och som vanligt är det ju så (när man kommer ifrån en mellanstor stad) att jag känner någon som känner någon som är med i bandet. intressant var även Krunegårds nya låt (som jag tydligen hörde live i somras) som jag faktiskt gillade. inte bara för att han sjöng om både Sandbyhov (område som kanske är mest känt för ett stort äldrevårdskomplex) och elljusspåret som jag själv "sprungit" (eller snarare gått) utan för att den faktiskt var rätt catchy.
och min årliga höjdpunkt med hela galan har tyligen försvunnit. det där sammarbetet som brukar var så himla bra. helt borta. så lite nostalgi är väl på plats.
