Rock 'n' Roll Ghost

Den här låten är mitt soundtrack till New York City,
jag kan se mig själv gå på Bleecker Street, lyssna på den här låten och bara vara.
Det måste jag prova någon gång.

Tom Waits - Please Call Me, Baby

Så var det klart, eller inte klart, men ett resultat.
I somras skulle mitt största projekt vara att spela in mina gamla låtar. Efter olika försök av inspelningar tröttnade jag på programmet som skulle spela in det som jag ville spela in, men programmet ville inte. Till goggle och leta reda på nåt annat program, där hittade jag ett program som fixade alla instrument som jag ville, utan att jag var tvungen att lyfta ett finger. Det enda som behövdes var en sånginsats.

Efter lekande, en hel del bråkande med programmet med synkning av sång (som blev sådär) och expriment
blev detta mitt resultat. Måste säga att jag själv blev ganska överraskad över resultatet, det förtäljer dock inte om överraskad är ett positivt eller negativt ord i detta sammanhang.

Enough said, mitt alter ego

C Mary K

jag har varit vid Chelsea Hotel. Stort.
det är lika stort för mig som för kristna som åker till Vatikanstaten.
Det är magiskt, har en massa historia och
har en ande som främsta "trademark",
med den enda skillnaden är att Chelsea Hotels ande faktiskt har existerat (läs: Nancy Spungen).

 

Hösten passar väldigt bra med musik. Framför allt melankolisk och vacker musik.
Som är som höstlöven. Denna vecka har det varit mycket Sigur Ros.
De blir verkligen bättre och bättre varje gång som man hör dem.
Jag tror det är musikens förmåga att skapa ett soundtrack till själen, sinnesstämningen och tankarna.


Sigur Ros  - Glósóli

Min hemstad har inte producerat så jättemånga bra band.
Men bland Markus Krunegård och Eldkvarn finns det bästa bandet, som tyvärr inte existerar längre, Eskju Divine.
Bandet som bestod av min brors gamla klasskamrat (som hoppade av först),
min gamla dagisfrökens son(som jag under en tid var lite kär i) och
en bekants pojkvän (som nu är soloartist).
Så liten är Norrköping. Eller inte.

Eskju Divine - Struck by the Halo

svensk indie-pop.
för mig är det ganska behaglig musik som jag lyssnar på när jag inte mår eller känner något speciellt.
Musiken får mig att må bra och le. ibland är det allt som behövs.

Loney, Dear - I Will Call You Lover Again

Så fick jag äntligen se den där dokumentären som jag verkligen ville se.

Broder Daniel Forever

Broder Daniel är ett intressant fenomen.
Jag tror man tilltalas av dem när man är i tonåren, då man tror att inte en enda människa i världen förstår en. Broder Daniel får en skrika (med i låtarna), gråta och hitta någon som faktiskt känner som en själv.
Den som en gång gillat Broder Daniel kommer alltid att göra det.
Oavsett om man fortfarande känner sig vilsen eller ensam. Det finns en förståelse och en tacksamhet.
Jag är där. I den positionen där jag inte skriker, gråter eller identifierar mig med musiken.
Jag är bara förstående och minns hur jag kände när jag satt där i mitt tonårsrum och kände mig som världens ensammaste och missförstådda människa. Hur den svarta kajalen blev mitt sätt att säga till världen "piss-off!!"

Uppe på en scen står en ganska kort kille/man och ser ut som han är tagen ur filmen "A Clockwork Orange". Hans röst är desperat och samma textrad upprepas efter varandra gång på gång.
I publiken finns pojkar och flickor som blandar skrik med gråt och allsång. Den svarta kajalen och maskaran rinner och i allsång skriker de "you die when you're young" som om de verkligen menar det.
Jag har själv varit där, inte i publiken, men jag har varit där.

I Broder Daniel fanns en själ som är odödlig genom de låtar som finns kvar.
För mig är det Shoreline som är mitt Broder Daniel och aldrig någonsin kommer det förändras.
All kärlek till ett av de banden som hjälpte mig genom svåra tider.



Broder Daniel - Shoreline

En gammal favoritlåt som fortfarande håller.

Editors - Lights