Rock 'n' Roll Ghost

Jag har alltid gillat åretslistor. De brukar sammanfatta åren ganska bra.
Så här är min åretslista, ur min synpunkt så klart.


årets låt...
Beiruts Elephant Gun - jag blir alltid på så glatt humör när jag hör den

årets artist (kvinnlig)...
Feist - Hon har verkligen fått mig att älska det enkla och rena.

årets artist (manlig)...
Andrew Bird - Underbara texter och härliga rytmer.

årets band...
Beirut - vinner med långa vägar denna kategori. Hela sommaren och hela hösten har jag haft alla underbara Beirutlåtar i öronen. Blandningen mellan mellanöstern influsenser, balkantakter och det franska har Beirut tagit mig med storm.

årets cover...
Placebo - Running Up That Hill inget större fan av Placebo, men den här Kate Bush covern är riktigt bra.

årets "comeback"...
Soundtrack of Our Lives - släppte nyligen nya albumet Communion. Som vanligt underbar och en klockren Soundtrack känsla. Sveriges bästa band visar att de fortfarande innehar den titeln.

årets upptäckt...
det är en hård kamp mellan Feist, The National och Beirut. Men i denna kategori vinner Beirut igen. För deras orginalitet.

årets nykomling...
Lykke Li - Äntligen en unik själ ibland alla dessa kopior (Läs: Miss Li, Marit Bergman, Maia Hirasawa osv) känns det skönt att något så enkelt som en akapella sång tillsammans med en rytm kan bli så unikt och bra.

årets konsert...
Bruce Springsteen på Ullevi 5/7 - det bidde bara en konsert för mig i år, med den var en mangefik konsert och trots att jag inte var något större fans innan och inte har blivit det efter, så var det faktiskt en ganska roligt känsla att gå på toalett med The Boss sjungade live som bakgrundsmusik.
(en liten bonus med konserten, som sportnörd jag är, var att jag även fick gå på Ullevi's gräs och löparbana)

årets album...
Kanske är det för att den spelats på repeat under ett halvår och trots att den kom förra året, så vinner Leslie Feist - The Reminder.

årets hitta musik genom film...
Iron & Wine - The Trapeze Swinger upptäckte jag då jag av ren slump såg slutet av filmen In Good Company. En nästan 10 minuter lång låt som jag gillar så mycket att den fått en plats i min lista bland bra begravningslåtar.

årets rese-soundtrack...
Sigur Ros - Ara Batur - Bussresan mellan Örebro och Stockholm, Sigur Ros's låt tillsammans med en grå höstdag, svarta fåglar och bussen, det var så otroligt vackert.

årets national sång...
The National Slow Show fångade mig med orden
"You know I dreamed about you,
for twenty-nine years before I saw you,
You know I dreamed about you,
I missed you for for twenty-nine years"

Fantasi är något man har, utvecklar eller saknar. Jag är född med fantasi och på gott och ont levt ett fantasifullt liv i mitt huvud. Förmångan fantasi något som klingar positivt. Men lever man ett liv med ständiga inbilningar och fantasifulla idéer är det inte alltid så kul. Det kan bli för mycket av det goda, så att säga. Men det var en tidig sommarmorgon som jag bestämde mig. Efter att funderat ett bra tag kom det som en blixt från klar himmel. Imagination. Det ordet skulle jag tatuera in. Funderingarna hade snubblat förbi Imagine, efter Lennons låt med samma namn. Men eftersom att jag ville ha något mer eget och att det troligtvis redan finns ett antal imagine-tatueringar i världen, tänke jag om. Imagination är mitt ord och min tatuering har suttit på min handled i mer än två år nu. Jag älskar den fortfarande. Jag är glad att jag valde Imagination istället för Imagine. För mig kommer alltid ordet Imagine vara John Lennons.

Det finns mycket man är för tacksam runt jul. Sin familj, att man faktiskt lever, att man är frisk, osv. En av de saker som jag alltid kommer att vara evigt tacksam för är min musikaliska familj. Vem hade jag varit om jag inte hade en pappa som gillade blues och rock. Kanske hade jag varit ett stort schalger-fan och tyckt att Nanne Grönwall vad musikens gåva till Sverige. Men tack och lov så har min pappa ytterst bra musiksmak och skämdes inte alls när jag, som 18åring, åkte till Roskildefestivalen med honom, tvärt om, det var en riktigt rolig resa.
Jag kanske heller inte gillat en otroligt bra sammarbetet mellan Alison Krauss och Robert Plant om det inte vore för min pappa. Igår kväll gick en "mini" konsert med dem och efter att ha hört skiva som de har gjort så där 3-4 gånger, blev jag riktigt förvånad över att jag kände igen de flesta låtar. Förövrigt är skivan Rasing Sand grymt bra och har den där sköna balansen mellan bluegrass och rock.

När bussen kör in i rondellen vid norrtull så får jag alltid känslan av att jag kan varenda gata i stan, då vet jag att jag är i Norrköping. Plura och jag har något gemensamt, vi älskar den staden vi inte vill bo i. Men varenda gång jag sitter på bussen och den kör in i rondellen så lyssnar jag på den här låten, som en slags hyllning till en stad som alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat men som passar bäst som ett minne.

Jag minns första gången jag såg Madrugada, inte live utan på tv. Det var Nelson Mandelas gala 46664 från Tromsö. Den var en sommar och jag och pappa satt uppe hela kvällen och såg mängder av artister. Sedan minns jag att de svenska kommentatorerna sa att nästa band var Norges motsvarighet till Kent (vilket jag nu i efterhand verkligen vill motsätta mig mot). Sedan spelade Madrugada några låtar och både jag och pappa var sålda. Madrugada har det där rena soundet, så oklanderligt och själsligt. Tyvärr har jag aldrig sett dem live och när gitarristen förra året dog tror jag inte att jag vill se dem heller. För mig är gitarristen Robert Burås och sångaren Sivert Høyem kärnan i bandet.

Där här är min favoritlåt när det kommer till jullåtar. Jag gillar den så mycket att jag under större delen av året lyssnar på den på min älskade mp3-spelare. Orginalet är bra, men den bästa versionen är med två av sveriges bästa låttextskrivare (på svenska) är min favorit.