Rock 'n' Roll Ghost

När jag hörde den här låten började jag verkligen gilla Joakim Thåström. Det var något i mitt tonårshjärta som gick igång på låten. Än idag gillar jag Thåström. Fast på ett annat sätt. Jag tror det handlar om att det finns en integritet i hans musik, en orördhet. En integritet som jag kan känna igen, i mig själv och min egna musik.
Jag hade äran att se denna man för ett par år sedan. Det var något mycket intressant, på ett bra sätt. På Roskildefestivalens näst största scen stod han på och i publiken fanns en majoritet av svenskar och danskar. Det var en riktigt fin konsert.

Av alla svenska musikgalor som finns, bryr jag mig endast om en av dessa. P3 Guld. De bevisar år efter år att de är bäst. Egentligen bryr jag mig inte så värst om vem som vinner. I år var det första gången kände mig helt obevandrad när det gäller den svenska populärmusiken på vissa håll. Jag har verkligen noll koll på att Sugarplum Fairy, Johnossi, El Perro Del Mar mm. hade släppt skivor och var "aktuella". och någonstans insåg jag att 90-talet var tillbaka. Där stod gamla sångaren i Motorhomes, John ME, och sjöng en grymt bra låt och alla dessa nya band som växte upp med musiken på 90-talet, och är tyligt inspirerade av 90-talets musik,  var nominerade; Hästpojken och Those Dancing Days är bara några. Inga som faller mig i smaken direkt.

Men det bästa med P3 Guld är utan tvekan framträdandena. Dessa oväntade sammarbetena som gör det hela lite mer intressant. Ett tag trodde jag det omöjliga, att sångaren i Billie the vision and the dancers körade till Anna Ternhem. Vilket jag senare insåg inte stämde då sångaren i Billie the vision vann pris för bästa pop och hette El Perro Del Mar. Ganska pinsamt, även om jag såg på gala själv, med tanke på att sångaren i Billie the vision är transa.
Att årets låt blev 'Jag är en vampyr' förklarar ganska mycket om varför jag har slutat bry mig om vinnaren. Men visst är det roligt för Norrköping, då har ju NT något att skriva om ett par dagar. *Ironi på hög nivå* (någon som jag alltid sa till en gamla kompis som är ironi-befriad)

Första gången jag stötte på Elliott Smith var i filmen Tro, Hopp och Kärlek (Keeping the Faith). Jag laddade ner (på den tiden då det inte var olaglig att ladda ner) låten och hade den på datorn. Men det var det när jag såg klippet från musikbyrån med Waltz #2, precis efter hans självmord, som han trollband mig. Min första Elliott skiva var XO, den fick jag i julklapp. Det var där någonstans jag bestämde mig för att inte mata mig med alla låtar som han hade gjort, utan låta varje skiva och låt ta sin plats. Så jag tror det dröjde sisodär ett år innan jag köpte nästa skiva. Figure 8. Nu har fem år gått och jag har fem skivor, av de sex skivor som han släppt (var av 2 postum). Den skiva som fattas är New Moon, men den tänkte jag vänta med. Det finns ganska många låtar som Elliott har gjort som inte hamnat på någon skiva, både hans egna låtar och bra covers, tack och lov finns youtube.

För ett tag sedan såg jag en film som jag velat se länge. I'm Not There. En udda och fantastiskt film inspirerad av Bob Dylans liv och sånger och den tillhör verkligen en av de bästa filmer jag sett. Cate Blanchetts porträtt är ruskigt bra och likt. Hon förtjände verkligen den där ocarsnomineringen. Det känns otroligt overklig att jag faktiskt har sett och upplevt Bob Dylan live. Inte för att han är speciellt roligt att se live, utan för att han är Bob Dylan.
och Soundtracket är ja, vad säger man? En massa bra Dylan låtar i nya och gamla tappningar. Fantastiskt.



Cat Power - Stuck Inside of Moblie With The Memphis Blues Again

Stephen Malkmus - Ballad Of A Thin Man

Antony and The Johnsons - Knocking On Heavens Door

Bob Dylan - I Want You
(Fantastisk låt som fick mig så fångad i Dylan att jag döpte en av mina gitarrer till just Dylan)

Bob Forrest - Moonshiner

Eftersom att jag befinner mig i min barndomsstad under julen och nyåret har jag läst NT (Norrköpings Tidningar) de senaste dagarna. Igår skrev de om Markus Krunegård, sångaren i Laakso tillika soloartist och förre detta Norrköpingsbo. Vad jag inte visste var att han och jag har gått på samma skola. Hagaskolan, tegelstensbyggnaderna som rymmer tusentals av minnen, både bra och dåliga. För mig var Hagaskolan en befrielse, även om den låg på andra sidan stan och det tog 40 minuter att åka dit, med byte mellan spårvagn och buss, under 6 års tid skulle jag ha valt att gå där igen.
Jag har väl aldrig riktigt gillat varesig Laakso eller Markus soloprojekt, men en några låtar har ju varit helt ok. Förrutom en låt som jag ständigt håller kär, som de gjorde långt innan de blev så kända att de spelade in duetter mer Peter Jöback. Jag minns hur jag och mina vänner satt och försökte att spela Long beach tillsammans i vår replokal, det var länge sen nu.