Rock 'n' Roll Ghost

bandet som sjunger min blues

The National, hur skulle jag klara mig utan dem?

jag vet att det är mer än 1 månad kvar av detta år, men jag vet redan vilken låt som är min personliga årets låt. först förknippade jag låten med (och som tipsade mig om den) J. Han är fin han. Sedan kom den även att bli Haags låt. mitt soundtrack i Haag. jag vet inte hur många gånger jag tog spårvagnen genom Haag bara för att få ha den här låten i öronen, med mitt fina Haag utanför fönstret. och drömma. Haag som förändrade så mycket, på ett vackert och jobbigt sätt, för mig. Sedan kom det även att bli en låt som handlade om så mycket mer. så många känslor. så mycket förrvirring. så mycket vackert. så mycket smärta. en ny människa som kom och betyder så mycket för mig.

varje akord, varje ton, varje allt och framför allt slutinfernot i denna version av låten har varit mig. är mig. detta år. det har varit ett kaos. men ett lugn är på väg. det är bitterljuvt, men jag är sådan. allt som gör ont är vackert. och just nu gör det ont i mig, men musiken gör det vackert.

i januari flyttar jag till Göteborg. ett nytt liv ska börja, som så många gånger tidigare.

men denna gång känns det rätt och som om jag flyttar hem. på något sätt.

Det har blivit en himla massa skivrecensioner. Nu ska jag återgå till mer låttipsande. Jo, Florence + The Machine har ju släppt en skiva precis. Ceremonials är definitivt ingen Lungs, långt ifrån, mest bara en skiva med samma typer av låtar gång på gång. Så istället för recension, får det bli de låtar som jag lyssnar på för tillfället.

För ett år sedan upptäckte jag Radical Face. Jag får erkänna att upptäckten skedde genom att jag kollade upp vad det var för vacker musik som spelades i Nikon-reklamen (kameramärket). Låten Welcome Home, Son är riktigt vacker och skivan Ghost blev förra årets höstskiva. Lagom till att jag kom på att Ghost var en passande vacker höst-skiva i år igen hittar jag en ny skiva på Spotify, The Family Tree: The Roots.

Jag har åkt mycket buss (och tåg) denna höst. Långa bussresor kräver bra musik och The Family Tree: The Roots är en riktigt bra åka-buss-lång-tid-skiva. En vacker helhet och höstens vemod gör den till ett litet höst-skive-mästerverk. Favoriter? Family Portrait, A Pound of Flesh, Ghost Town och Always Gold.