Rock 'n' Roll Ghost

de senaste dagarna har mitt liv varit upp och ner.
feber ena dagen och inte dagen där på.
när jag väl bestämt mig för att ta det lungt även om min kropp känner sig rätt så pigg.
sedan ringer min pappa och säger att min farfar ligger på sjukhus och att det ser dåligt ut.
Sedan min farfar fyllde 80 år har jag tänkt på hur det skulle vara den dagen han dog.
det är mer än 12 år sedan.
dagen där på ringer pappa och säger att det inte har blivit bättre och att han och min bror
tänkte åka de 40 milen ner till Skåne för att hälsa på honom på sjukhuset.
De dagarna som jag skulle ta det lungt och vila upp mig prioriterar jag lägre än min älskade farfar.
under de två dagarna vi hälsade på honom gjorde han lite framsteg
och det var fortfarande min gamla farfar som pratade.
Så efter nästan 100 mil på 4 dagar, obekväma beslut och många tårar sitter jag här hemma igen.
Min farfar klarade sig, igen. Han har en vilja som håller honom vid liv.
Hur framtiden ser ut är en gåta, men jag är evigt tacksam att han har funnits i mitt liv så länge.
Nu sitter jag här igen och känner mig lika dålig som för några dagar sedan, men det är det värt.

Antony & The Johnsons - Knocking on Heavens Door

aldrig har de orden varit så sanna,
mina emotionella hjältar just nu

Band of Horses - Funeral

Sitter i ett mörkt rum och lyssnar på Antony & The Johnsons och minns den underbara konserten i fredags. Så inspirerad och berörd var det länge sedan jag var. Way Out West (WoW) uppfyllde alla förväntningar plus lite till.
Att recensera alla konserter är att ta vatten över huvudet.  Men några små kommentarer om några av konserterna är väl på sin plats.


Bon Iver
Trodde inför konserten att jag inte hört så mycket av honom,
men inser efter tre låtar att jag faktiskt har hört hela hans skiva
några gånger. Dock växte han i och med konserten lite extra.
- Min konsertfavorit: For Emma (live från WoW)




Band of Horses
I ett år vad Band of Horses "Is There A Ghost" för mig.
Sedan insåg jag även att "Funeral" och "No One's Gonna Love You".
 Efter konserten är de ett fint festivalminne med en
massa underbara låtar dock var nog
- Min konsertfavorit: Funeral (live från WoW)




Andrew Bird
Hade sett fram emot visslingarna i kyrkan.
Och visst blev det visslingar, och hans röst var bättre live än på skiva.
Andrew Bird och den akustiken som kyrkan har var en perfekt kombination,
han borde överväga att spela alla konserter i kyrkor framöver.
- Min konsertfavorit: Tables & Chairs och A Nervous Tic Motion
of The Head To The Left och Oh No (live från WoW)


Patrick Wolf
Läste någon som jämförde honom med David Bowie,
 jag tror dock att Patrick Wolf är en aningen vildare.
Härliga låtar blir en härlig konsert.
- Min konsertfavorit: The Magic Position (live från WoW)


My Bloody Valentine
Vad säger man om ett band där 2 av de 4 medlemarna sjunger något inte en människa hör?
Behöver de sjunga? My Bloody Valentine är en ljudmassa där musiken verkligen känns. Sista låten som var 16 minuter där ca 10-12 minuter var ett eller två ackord var inte bara konstig utan även rebelliskt och en aning punkig. Mycket intressant upplevelse
- Min konsertfavorit: ? Men tanke på att det var helt omöjligt att höra vad de sjöng blev det lika omöjligt att lista ut vad de spelade för låtar. Men det lät ungefär så här

Final Fantasy
Sista konserten började 01.30 och det var definitivt en av höjdpunkterna. Final Fantasy är en blandning mellan Patrick Wolf och Andrew Bird, fast med det där vakra som Antony & The Johnsons har. Även om jag riktigt trött hela konserten (och nästan höll på att somna) var det en riktigt vacker konsert.
- Min konsertfavorit: This Lamb Sells Condos (live från WoW)

Andra kommentarer: 
Glasvegas är ett otroligt överskattat band. Längst fram står en sångare som tror att han är en rockstjärna. "Idol-Johan" är mer rockstjärna än den sångaren. Slakten av den otroligt bra låten "Everybody Gotta Learn Sometimes" gjorde inte saken bättre. Nej, Glasvegas är inte så bra som alla säger. De är ett mediokert band som inte hade fått spela på Way Out West om de inte varit så hypade, de hade inte ens varit kända.

Det här är en bra cover:
Beck - Everybody's Gotta Learn Sometimes

idag åker jag till Göteborg igen. den här gången är det Way Out West.
hoppas få se bra konserter av kända och okända band/artister.
Imorgon är det Beirut och Antony & The Johnsons, de största.
Men andra viktiga/intressanta band som jag hoppas hinner se är:

Amadou & Mariam
(hörde att de skulle vara bra för en himla massa år sedan)
Andrew Bird
(Ser fram emot hur visslingarna ekar i kyrkan han ska spela i)
Band of Horses
Bon Iver
Calexico
(Har fått smak för det där med mexico-inspirerat tackvare Beiruts nya skiva)
Glasvegas
(för att höra "what all the fuzz is about")
Jenny Wilson
Laakso
(bara för att de är bättre än Markus Krunegårds soloprojekt och
att jag känner ett antal människor som har någon form av koppling till honom
(men så kommer han från Norrköping också))
Patrick Wolf
Robyn
Vetiver
+ en massa till som jag inte kommer ihåg.


Mitt i all för-festivalyra bär jag dock på sorg. min kära mp3-spelare har lagt av och vill inte längre.
den har varit med mig i ett och ett halvt år plus en lagning.
men lyssnar man så mycket på musik som jag kanske det inte är så konstigt att den lägger av helt.
Jag har i alla fall beställt en ny mp3-spelare, denna gång blev det en Ipod Nano. Hoppas den är lika bra.
Håller tummarna för att den ska komma innan jag åker i eftermiddag bara.

bara för att ha med någon låt, en gamla going
Foo Fighters - Learn To Fly

av ren slump hittade jag den här låten. kanske inte den bästa som gjorts,
definitivt ingen hit, men aldrig har texten varit viktigare för mig.
för att citera en av kommentarena till klippet.

"I haven't had a good Elliott cry in awhile....Thanks, Ben Folds Five"

Elliott Smith är odödlig. I alla fall hans musik.

Ja, vad säger man om en snart 51-åring som håller igång ett gympapass i 2 timmar?
Imponerande. Det är nog det ordet som passar bäst på Madonna-konserten.
Det var i hästvägar den bästra showen jag sett, inte den bästa konserten dock.

Det var bilar, hopprep och känslan av att vara del av en jättestor klubb,
där alla dansade och sjöng med till samma låtar.
Mina favoriter under konserten var inte då hon dansade och höll igång som mest,
 utan då hon stod och bara sjöng.
Där någonstans bevisade hon sin storhet. Själv på en scen, det är då hon är bäst.



Madonna - Miles Away
(bilder från turnén)

Madonna - Devil Wouldn't Recognize You
(live från turnén)

Madonna - Ray of Light
(live från turnén)

Inför sommaren bestod min sommarplaner av två höjdpunkter, ingen av dessa var det som händer på söndag.
Den första av två helger i rad i goa Göteborg och på söndagkväll är det Madonna som ska ses.
Det som jag mest ser fram emot är doften av västkust och en bra scenshow.
Jag hoppas också få höra denna låt.

Madonna - Get Together