Rock 'n' Roll Ghost

Så fick jag äntligen se den där dokumentären som jag verkligen ville se.

Broder Daniel Forever

Broder Daniel är ett intressant fenomen.
Jag tror man tilltalas av dem när man är i tonåren, då man tror att inte en enda människa i världen förstår en. Broder Daniel får en skrika (med i låtarna), gråta och hitta någon som faktiskt känner som en själv.
Den som en gång gillat Broder Daniel kommer alltid att göra det.
Oavsett om man fortfarande känner sig vilsen eller ensam. Det finns en förståelse och en tacksamhet.
Jag är där. I den positionen där jag inte skriker, gråter eller identifierar mig med musiken.
Jag är bara förstående och minns hur jag kände när jag satt där i mitt tonårsrum och kände mig som världens ensammaste och missförstådda människa. Hur den svarta kajalen blev mitt sätt att säga till världen "piss-off!!"

Uppe på en scen står en ganska kort kille/man och ser ut som han är tagen ur filmen "A Clockwork Orange". Hans röst är desperat och samma textrad upprepas efter varandra gång på gång.
I publiken finns pojkar och flickor som blandar skrik med gråt och allsång. Den svarta kajalen och maskaran rinner och i allsång skriker de "you die when you're young" som om de verkligen menar det.
Jag har själv varit där, inte i publiken, men jag har varit där.

I Broder Daniel fanns en själ som är odödlig genom de låtar som finns kvar.
För mig är det Shoreline som är mitt Broder Daniel och aldrig någonsin kommer det förändras.
All kärlek till ett av de banden som hjälpte mig genom svåra tider.



Broder Daniel - Shoreline