the feeling that it's all a lot of oysters, but no pearls...
ibland behöver man musik som gör att man kommer ner på jorden. musik som är lättsmällt och lite sentementalt.
något som påminner en om hur man mått och som påminner en hur man mår för tillfället.
Min första bekantskap med Counting Crows var i början av mitt Oasis-lyssnade. det var för 7-8 år sedan. det var runt den tiden då man, helt lagligt, kunde ladda ner musik. en följd av detta vara att man laddade ner musik som inte var vad man trodde, även om man sökte efter OASIS. Det var så jag fick höra
Have You Seen Me Lately
något som påminner en om hur man mått och som påminner en hur man mår för tillfället.
Min första bekantskap med Counting Crows var i början av mitt Oasis-lyssnade. det var för 7-8 år sedan. det var runt den tiden då man, helt lagligt, kunde ladda ner musik. en följd av detta vara att man laddade ner musik som inte var vad man trodde, även om man sökte efter OASIS. Det var så jag fick höra
Have You Seen Me Lately
Jag minns hur jag satt och lyssnade på min bandspelare aka. Walkman på en spårvagn påväg till skolan varje morgon i ett halvår och hoppades på att den här låten skulle spelas. och gärna att den killen jag var hemligt kär i skulle gå på spårvagnen och att musiken skulle få honom att se mig. det hände tyvärr aldrig. men jag har fortfarande någon barnslig förhoppning att det är så jag ska finna den rätta. ett möte ackompanjerat med bra musik. Men det var allså inte Oasis, vilket konstigt nog tog mig ett tag att förstå. Men jag hade ingen aning om vilket band det var. Det skulle dröjan några år till jag skulle få reda på vilka. Jag tittade (läs:lyssnade) på MTV och jag kände igen rösten. Gruppen hette Counting Crows.
