just sing little darling, sing with me....
First Aid Kit, igen? vad har hänt?
de har släppt en fantastiskt bra skiva. bara det.
and I'm a goddamn fool, but then again so are you...
a falling star fell from your heart and landed in my eyes...
allt efter detta är bara bonus. nu begär jag inte mer (fast det får givetvis komma mer).
jag är övertygad och tackar Luger för fantastiska bokningar.
varv på varv i ett elljusspår, samla fart i flera år
jag såg P3 Guld igår. insåg att jag lever i ett parallellt universum när det kommer till musiklyssnande om man jämfär med P3s lyssnare. ärligt visste jag kanske bara vilka hälften av alla nominerade var. med tanke på vilka grymma skivor Lykke Li och Anna Ternheim har släppt i år blev jag både besviken och chockad över vilken dålig uppskattning de får.
noterade även att Norrköpings"bandet" Den Svenska Björnstammen fick hela två priser. ett band som jag varken lyssnar på eller tilltalas av, men det är himla kul att Norrköping har lyckats börja producera mer och mer inom kategorin "pop" (med diverse prefix). och som vanligt är det ju så (när man kommer ifrån en mellanstor stad) att jag känner någon som känner någon som är med i bandet. intressant var även Krunegårds nya låt (som jag tydligen hörde live i somras) som jag faktiskt gillade. inte bara för att han sjöng om både Sandbyhov (område som kanske är mest känt för ett stort äldrevårdskomplex) och elljusspåret som jag själv "sprungit" (eller snarare gått) utan för att den faktiskt var rätt catchy.
och min årliga höjdpunkt med hela galan har tyligen försvunnit. det där sammarbetet som brukar var så himla bra. helt borta. så lite nostalgi är väl på plats.
and the side of me that is kind...
Jag har tidigare nämnt att jag älskar la blogoteque. den här videon är helt i samma anda och inte nog med det är låtarna (speciellt den sista) är grymma och filmen sådär härligt indie, råkar hjärnan bakom musiken (och gitarren och sång) var min ytterst begåvade vän Jorge. åh, va jag hoppas att han blir något stort. snart.
no time for regrets...
Hello Saferide var en trevlig bekantskap, men tyvärr klickade aldrig mellan mig och Säkert!. men när Säkert! sjunger på engelska (är Annika Norlin Hello Saferide igen?) blev det ju bra igen. Åh, va fin den här låten är.
…and at once I knew I was not magnificent
årets Way Out West bokningar har ju varit fantatiska. och då har de bara börjat att släppa artisterna. efter några år av (enligt mig) inte så jätteintressanta headliners lovar ju de två första något riktigt bra. Keep It Coming, Luger!
Underbara Feist och Bon Iver!
I leaned on the wall and the wall leaned away...
snart fyra år senare och den är fortfarande bäst. hur än konstigt det än må vara så är The National kanske det viktigaste bandet i mitt liv. inget annat bands eller artists musik har varit så närvarande i mitt liv i både upp och ned gångar. och så viktig. och hur många fantastiska låtar de än må göra, så är Slow Show alltid nummer ett.
"you know I dreamed about you
for twenty-nine years before I saw you"
Integritet, vad har den nånsin gjort för mig?
may we all have a vision now and then...
sista dagen på 2011. det blev ett riktigt fint år trots allt,
både mitt musikaliska och "vanliga" liv.
året som jag börjat känna mig ung, men inte för ung,
året som jag börjat känna mig ung, men inte för ung,
och samtidigt gammal, men inte för gammal.
ett ganska balanserat år när det kommer till ytterligheterna.
vad 2012 ger har jag ingen aning om. allt jag vet är att bloggen kommer då bli hela 4 år!
och allt jag hoppas på är att Way Out West levererad stort i augusti.
det vore ju en sån fin gest av dem, jag ska ju flytta dit.
(underbar video!)
Er musikaliska ciceron önskar er ett
Gott Nytt År!
J'ai vu un coeur mourir d'amour...
sorrow waited, sorrow won...
it's you! it's you! it's you!
jag vet att det är mer än 1 månad kvar av detta år, men jag vet redan vilken låt som är min personliga årets låt. först förknippade jag låten med (och som tipsade mig om den) J. Han är fin han. Sedan kom den även att bli Haags låt. mitt soundtrack i Haag. jag vet inte hur många gånger jag tog spårvagnen genom Haag bara för att få ha den här låten i öronen, med mitt fina Haag utanför fönstret. och drömma. Haag som förändrade så mycket, på ett vackert och jobbigt sätt, för mig. Sedan kom det även att bli en låt som handlade om så mycket mer. så många känslor. så mycket förrvirring. så mycket vackert. så mycket smärta. en ny människa som kom och betyder så mycket för mig.
varje akord, varje ton, varje allt och framför allt slutinfernot i denna version av låten har varit mig. är mig. detta år. det har varit ett kaos. men ett lugn är på väg. det är bitterljuvt, men jag är sådan. allt som gör ont är vackert. och just nu gör det ont i mig, men musiken gör det vackert.
i januari flyttar jag till Göteborg. ett nytt liv ska börja, som så många gånger tidigare.
men denna gång känns det rätt och som om jag flyttar hem. på något sätt.
oh the river, it's running free...
Det har blivit en himla massa skivrecensioner. Nu ska jag återgå till mer låttipsande. Jo, Florence + The Machine har ju släppt en skiva precis. Ceremonials är definitivt ingen Lungs, långt ifrån, mest bara en skiva med samma typer av låtar gång på gång. Så istället för recension, får det bli de låtar som jag lyssnar på för tillfället.
and today I wake up feeling easy
För ett år sedan upptäckte jag Radical Face. Jag får erkänna att upptäckten skedde genom att jag kollade upp vad det var för vacker musik som spelades i Nikon-reklamen (kameramärket). Låten Welcome Home, Son är riktigt vacker och skivan Ghost blev förra årets höstskiva. Lagom till att jag kom på att Ghost var en passande vacker höst-skiva i år igen hittar jag en ny skiva på Spotify, The Family Tree: The Roots.
Jag har åkt mycket buss (och tåg) denna höst. Långa bussresor kräver bra musik och The Family Tree: The Roots är en riktigt bra åka-buss-lång-tid-skiva. En vacker helhet och höstens vemod gör den till ett litet höst-skive-mästerverk. Favoriter? Family Portrait, A Pound of Flesh, Ghost Town och Always Gold.
Craving miracles…
Den här hösten ska man verkligen inte klaga på dåligt med nysläpp, bortsett från de tidigare tipsade skivorna (och en massa andra som jag inte ens nämnt (Fleet Foxes, Bon Iver, Patrick Wolf och snart Florence + The Machine) men som jag förhoppningsvis återkommer till) har Björk också släppt en ny skiva. Biophilia är en skiva helt i min smak, precis den Björk som jag föredrar. Hyperballad och Joga, som jag håller som två personliga favoriter sedan tidigare, kommer nog få sällskap i min favorit-Björk-låtar. Biophilia är urflippad, vacker och lite skrämmande på samma gång. Men mest är den vacker, på det där isländska sättet som bara Björk kan göra. Favoriter? (av mååånga väldigt fina låtar) Moon, Thunderbolt, Virus och Cosmogony.
The beating heart is empty of life...
Jag är en sucker för Leslie Feist, inte nog med att hon är sådär fransk-mysterisk-kvinna-vacker (utan att vara fransk), hennes röst är fantastisk och låtarna är fraserade på ett sätt som jag verkligen önskar jag kunde göra själv. Som tidigare nämnt har hon nu släppt skivan Metals, det är ingen The Reminder (2007s bästa skiva) men den är lika välkommen för det. Låtarna som fastnat i min huvud hittills är Graveyard och The Bad In Each Other.
These days, I just walk with you...
Ane Brun har ju släpp en ny skiva. (precis som en drös gamla favoriter också har gjort). It All Starts With One är en ganska icke-traditionell Ane skiva, mindre singer-songwriter-trubadur-gitarr-musik och mer storslaget, dynamiskt och känsligt. Jag gillar skivan som helhelt, det är alltså en skiva som är bra när man lyssnar på hela, den sitter liksom ihop. Det går även att konstatera att Ane har blivit en riktigt duktig sångerska, hon var bra innan, men nu är hon påväg att bli/är i samma klass som Sophie Zelmani, vilket inte är dåligt alls. Favoriter? These Days (största hitpotential), Oh Love och Undertow.
lay me down, let the only sound, be the over flow
Florence, denna kvinna. Hon bara fortsätter med att göra samma intensiva och dynamiska musik som förra skivan, om inte minst lika bra och inte alls förutsägbart, men samtidigt väldigt bekant. Fantastiskt.
I can't belong to winter...
Lite att jag skäms, men jag hade verligen noll koll att Beirut precis hade släppt en ny skiva. Jag kan ju i alla fall stoltsera att jag faktiskt har lyssnat på en av låtarna på The Rip Tide i mer än ett års tid, fast då handlar det om live versionen av East Harlem. Utöver detta går det att konstatera att Beirut har gått mer mot det elektroniska soundet, som Realpeople Holland (den andra delen av den förra skivan) mindre balkan, men fortfarande catchy. Ingen Gulag Orkestar eller The Flying Club Cup, men fortfarande härligt Beirut-ig och med en massa guldkorn till låtar.
